Kattlycka

En av de viktigaste sakerna som har hänt i mitt liv under de senaste månaderna: jag delar nu hem med två katter. Eftersom jag är pälsallergiker trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva lyckan av att få bo tillsammans med mitt absoluta favoritdjur (i alla fall inte utan att vara konstant förkyld), men genom det under som är Sibirisk Katt ligger det nu inte bara en utan två sötnosar och snusar bredvid mig just nu.
 
 
Den sibiriska kattrasen sägs vara mer allergivänlig än andra raser, eftersom de producerar mindre av ett protein man som kattallergiker reagerar på. Det finns inga klara vetenskapliga belägg för att detta alltid stämmer, och hur man reagerar kan variera mycket mellan olika kattindivider; därför åkte vi och hälsade på kullen ett flertal gånger innan vi hämtade hem Sirius och Medea. De första två-tre veckorna kände jag faktiskt av min allergi och kände mig orolig för att det trots allt inte skulle fungera, men nu när jag har vant mig vid att ha päls omkring mig känner jag ingenting. Ingenting alls. Det är bättre än jag kunnat hoppas på. 
 
Sirius är den av katterna som är lugnast och keligast. Har han väl lagt sig till ro någonstans kan man flytta honom lite hur som helst utan att han bryr sig nämnvärt om det. Hans favoritsysselsättning är att sträcka ut sig raklång på rygg i sängen medan han blir kliad och klappad.
 
Medea var redan från början den som var mest aktiv - under den första kvällen hade vi skärmat av lägenheten och delat upp den med flyttkartonger för att de skulle få börja utforska ett rum i taget, men Medea hoppade helt sonika en meter upp i luften och kravlade sig över kartongens kant. Man kan helt enkelt inte hålla henne instängd någonstans. Hon har precis - på eget initiativ - lärt sig att apportera, så varje morgon väcks jag av att hon står med sin favoritboll framför sig och gnälljamar tills jag kastar iväg den.
 
Kort sagt: livet som kattbetjänt är fantastiskt. 

Halloween

I lördags var jag på Hakets Tim Burton-kväll tillsammans med Louise och Cissi! Det blev alltså inget Tip för mig i helgen. Tursamt nog fungerade min Cheshire Cat-outfit lika bra på Haket (Tim Burton har ju också gjort en filmatisering av Alice i Underlandet, även om jag inte är ett fan av den). 
 
 
Jag improviserade ihop en hyfsat stilren Cheshire Cat-sminkning.
Jag tycker verkligen om de här linserna, men det var lite irriterande att behöva peta till dem varannan minut för att få dem att stanna i rätt position - de snurrar nämligen runt och hamnar ibland så mycket på sniskan att bäraren påminner mer om än get än ett kattdjur. Det är inte lätt att vara en katt.
 
 
Filurkatten, den vita kaninen, och Lydia Deetz (från filmen Beetlejuice, en av mina Burton-favoriter)!
 
 
 

Metamorphosis

Varför köpa vingar för pengarna när man kan tillverka dem istället?
 
 
 
 
 
 

Daughter of Demether

När jag växte upp spenderade jag åtskilliga timmar med att försvinna in i olika kulturers mytologiska världar. Den grekiska myten om Demeter, vars dotter Persefone rövas bort till dödsriket för att bli hustru åt Hades, var en av de berättelser som jag fastnade mest för. Enligt berättelsen är Demeters sorg över sin förlorade dotter så stor att ingenting på jorden växer så länge Persefone befinner sig i underjorden, och det är inte förrän Hades och Demeter gjort en överenskommelse om att låta Persefone vistas hos sin mor under hälften av året som jorden blir fruktbar igen. Inspirerad av berättelsen - och av hösten i allmänhet - gjorde jag en krona av höstlöv.
 
 
 
 
 
Nästa gång ska jag lägga mer tid på att preservera löven. Det vanligaste sättet verkar vara att lägga dem i ett glycerinbad, men eftersom jag inte hade det hemma nöjde jag mig med att pensla dem med decoupagelim och sedan spraya på ett lager akryllack. Fastän det till en början såg ut som att det skulle räcka med min metod har löven redan börjat krulla ihop sig dagen efter. Som tur är snodde jag ihop kronan med hjälp av material jag redan hade hemma - närmare bestämt ståltråd, presentsnöre (av tyg, inte plast), lim, och så de preparerade höstlöven.
 

 
 
 
 
 
 

Checking in

Jag är ingen storkonsument av tv-serier, men varje gång en ny säsong av American Horror Story ska gå av stapeln sitter jag där i andäktig tystnad och hyschar på alla som vågar ge ett ljud ifrån sig. De senaste två säsongerna, Coven och Freak Show, har båda varit av ojämn kvalitet, men det alla säsonger haft gemensamt är att de genast lyckas med att etablera en alldeles speciell känsla av krypande obehag i de inledande avsnitten. Till och med Freak Show, som trots det lovande temat är den säsong jag blev mest besviken på, infriade ändå några av mina förväntningar i det första avsnittet. För ett par dagar sedan sändes premiäravsnittet i den femte säsongen, American Horror Story: Hotel. Mitt omdöme? Hittills är jag tyvärr inte särskilt imponerad. 
 
Promobilderna är utan tvekan snygga, väldigt art deco. 
 
Vid anblicken av den här bilden är det lätt att få intryck av att serien utspelar sig på 1920-talet, men av första avsnittet att döma utspelar sig allt i nutid. Historiens handling kretsar kring ett hemsökt hotell i Los Angeles, de invånare som tycks ha fastnat där, och hotellets blodsugande ägarinna. Den mest påfallande skillnaden mot de andra säsongerna är att Lady Gaga tagit över huvudrollen från Jessica Lange (som i de tidigare säsongerna alltid spelat en framträdande roll). Jag är faktiskt inte en av dem som beklagar sig över bytet - visst, jag uppskattar Jessica Langes skådespelartalang lika mycket som någon annan, men har hon inte spelat mer eller mindre samma roll i varje säsong (det vill säga, en förbittrat överblommad kvinna som grämer sig över att hennes tid i rampljuset är över)? Jag tycker inte heller om tanken på att döma ut Lady Gaga som skådespelerska bara för att hon är popstjärna, som så många AHS-fans gjort i otaliga kommentarsfält. Det är så lätt att avfärda någon som urblåst och ytlig för att de är en del av popkulturens cirkus. Har det inte slagit dessa människor att även popstjärnor kan ha andra talanger än att gå på galapremiärer? Om ni inte redan har sett det så rekommenderar jag att ni tittar på Lady Gagas Sound of Music-framträdande på Oscarsgalan, det var ett uppträdande som verkligen fick mig att ändra åsikt om hennes musikaliska färdigheter. Även om jag inte har något till övers för Lady Gagas låtar har hon ändå min respekt, och den behåller hon tills hon har fått en chans att bevisa sin skådespelartalang (eller brist på denna). 
 
 
Detta till trots måste jag säga att serien hittills har snavat i den fälla jag och många andra tittare var rädda för: Lady Gaga verkar av allt att döma spela... sig själv. En stor portion av det inledande avsnittet (spoilers ahead!) är en stiliserad musikvideo till tonerna av She Wants Revenge, där hon och hennes lika övernaturlige pojkvän raggar upp ett par på en kyrkogårdsvisning av Nosferatu (jag tänker inte ens börja dra upp hur otroligt scenariot är - dels att en stumfilm från 1922 skulle dra såpass mycket folk, dels att ett "normalt" kärlekskrankt par i 25-årsåldern skulle välja att spendera sin kväll där), för att sedan ta med dem till hotellet och dricka deras blod i en utdragen sexscen. Över lag tyckte jag att avsnittet bestod av för mycket yta och för lite innehåll. Å andra sidan kan det nästan bara bli bättre efter en sådan här inledning. Dessutom gillade jag att heltäckningsmattan är likadan som den i The Shining.
 
 

Cheshire Cat

 Igår färdigställde jag min Cheshire Cat-peruk. Att göra dreads är verkligen tidskrävande, men jag är rätt nöjd med slutresultatet. Nästa gång jag gör en dreadsperuk blir det nog något regnbågsfärgat.
 
 
 
 

Idag sträcklyssnar jag på Marie Hermansons Himmelsdalen. Lagom obehaglig historia som skiftar mellan klaustrofobiska sjukhusmiljöer (förlåt, jag menar "rehabiliteringscenter") och skildringar av alpforsar och berg. Kanske lite, lite för förutsägbar i sitt framskridande, men jag tycker ändå att det är en fängslande historia som är trivsam att lyssna på. Ända sedan jag blev golvad av miniserien Mannen under trappan (baserad på en bok av Hermanson) har jag velat läsa mer av henne. Efter att jag lyssnat klart på den här romanen blir det Skymningslandet, ett annat av hennes verk. 

 

Stress som motivation

Jag har tagit ledigt från Telia för att... jobba. Om ett par dagar åker jag upp till Östersund för att medverka i Estrad Norrs uppsättning av Karlsson på taketPrecis som förra gången jag besökte Jämtland har jag hand om smink och hår i den kommande föreställningen. I och med att jag redan jobbar heltid har det inte varit helt stressfritt att förbereda mig inför resan upp - förutom den uppenbara tidsbristen är jag dessutom världsmästare när det gäller att skrämma upp mig själv med olika skräckscenarion om vad som skulle kunna gå fel. Tänk om peruken inte passar? Tänk om mustaschen har helt fel färg? Tänk om den dubbelhäftande tejpen inte fäster som den ska? Tänk om jag egentligen inte kan någonting av det jag håller på med? Ibland önskar jag att jag kunde spänna av, men samtidigt vet jag inte om en mindre dos oro skulle göra mig slö och passiv. Hur som helst är de allra flesta inköpen gjorda nu, så därmed är de största orosmomenten över. Nu återstår bara att möta ensemblen och testa vilka kreativa lösningar som blir bäst inför föreställningarna. Nu går det som det går.
 
Det här är förresten peruken som ska användas till karaktären Lillebror. Den visade sig även passa utmärkt till att porträttera valfri anställd inom den offentliga sektorn. 
 
(Efter dagarna i Östersund har jag faktiskt ett par lediga dagar kvar. Min plan är att fylla dem med pyssel och radio.)

Genre schmenre

Den senaste tiden har jag bytt musikal mot metal - jag har nämligen börjat repa tillsammans med ett band! Att fronta ett band är något jag alltid velat göra, men tidigare har jag aldrig gjort något försök att faktiskt förverkliga tankarna. För mig är hela grejen lite mindre exotisk nu än vad jag föreställde mig som yngre, förmodligen för att jag helt enkelt har en del scenvana och framför allt för att jag har en mindre romantiserad bild av vad det egentligen innebär att vara sångerska/frontfigur än vad man i regel har när man är barn, men det här är fortfarande en ny situation för mig. För ett par månader sedan beslöt jag mig i alla fall för att skriva en annons på Bandfinder, och bandet i fråga hittade mig. Närmare uppdateringar kommer när det finns material att visa upp!


 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

I need a fix

 
 
Mitt solo från en av Troubled-föreställningarna. I helgen kör vi igen!

Deltids-redhead

Under de två månader då jag var arbetslös spenderade jag i princip ingenting utöver det nödvändigaste. När det stod klart att jag skulle bli anställd på Telia belönade jag mig själv genom att köpa något jag velat ha länge: en Geisha Wigs-peruk! Då och då blir jag sugen på att bli rödhårig, men det är rent ut sagt ett helvete att underhålla färgen så att den är så starkt röd som jag vill ha den. Just den här modellen, V for Vampire, är både i rätt nyans och klippt i en frisyr som jag tycker om. Några bilder från första tillfället då jag hade den på mig:

 
Jag är egentligen inte särskilt bekväm i att ha peruk sådär till vardags, men till festligare tillfällen? Helt klart. Mycket enklare än att slita med sitt eget hår för att få det att lägga sig som man vill.
 
 

Tvära kast

 
 Vad har hänt sedan senast?
Till att börja med har jag bytt jobb. Jag ledsnade till slut på att pendla till Borås, och bytte Comviq mot Telia här i Göteborg. Vi är fortfarande mitt uppe i introduktionskursen eftersom jag började redan förra veckan, men hittills känns det bra. Telia erbjuder ju både fast/mobilt bredband, TV-tjänster, fast telefoni, och så självklart mobiltelefoni, så jag kommer att jobba inom ett mycket bredare område än tidigare. 
 
Troubled-premiären närmar sig, vilket medför att jag inte har så mycket fritid för tillfället; vi repar tre-fyra gånger i veckan fram tills premiären den 28:e maj. Det hela börjar äntligen falla på plats! Den som vill boka biljett kan göra det här på musikalens hemsida. Det blir totalt sex föreställningar: fem stycken på 1200 Kvadrat i Västra Frölunda, och så en lite kortare version på West Pride den 11:e juni.
 
Förra fredagen var det programsläpp för just West Pride på Yaki-Da, så ett gäng av oss var där för att se vår programpunkt i tryck. Jag passade på att inviga min nya peruk från Geisha Wigs!
 
 
Vår programpunkt. Det blir alltså torsdagen den 11:e juni vi spelar!
 
Utöver att jag spelar en roll och har hand om sminket har jag också ordnat med lite grafisk design till musikalen, jag har bland annat gjort logotypen. Nu när jag har lite ledigt - eller ja, åtminstone fram tills ikväll då det är musikalrep igen - tänkte jag sätta mig och designa en t-shirt till bandet som kompar oss. Det blir förmodligen någonting späckat med insidereferenser, ungefär som det här skolemblemet jag gjorde till vår fiktiva high school:
 
 
.

A strange journey

Igår kväll var det dags att fixa faketatueringar och fästa strumpeband - det var dags för den interaktiva visningen av Rocky Horror Picture Show på Bio Roy! Som vanligt väntade jag till sista minuten med att planera min outfit, så till slut blev det en improviserad Frank N. Furter av mig. Tänkte att jag ändå hade håret för det, så varför inte. I sista stund fick min musikalkompis Julia också tag i en biljett (de sålde slut i ett nafs), så jag förvandlade henne till Meat Loaf/Eddie! Jag vill särskilt peka ut den fantastiska saxofonen i kartong...



Time Warp-instruktioner.
 

Jag målade på Franks BOSS-tatuering med vattenfast eyeliner och fetsmink från Grimas. 12 timmar och en dusch senare sitter den fortfarande som berget. Kanske får jag vänja mig vid att ha den i ett par dagar.

Sko-vånda. (ja, jag valde de i lack)
 
Nu ska jag snart göra mig i ordning för årets första picknick i Slottsskogen!

Näthat? Nej, nätkärlek.

Igår fyndade jag en klänning som utan tvekan kommer att ge mig sommarens mest intressanta solbränna.

 
(toppen och kjolen är separata plagg, klänningen är helt och hållet i nät)
 
Jag har egentligen sagt till mig själv att inte skaffa så många klänningar när det finns andra saker jag behöver... men let's face it, min inre röst är inte den allra starkaste när det kommer till shoppingprioriteter. Dessutom var den på rea. Jag tror att den kommer att bli perfekt under varma sommardagar!
 
 Obligatorisk horn-bild.
 
 

Fauner och satyrer

De senaste dagarna har jag varit på en horntillverkar-spree. Jag har testat en ny metod som gör dem mer stabila än tidigare! De första jag gjorde fick också ett lite nytt utseende, med blomdekor:
 
 
 
 
 
 
Efter att de här bilderna togs dekorerade jag dem även med lite svart glitter, får se om jag lägger upp en uppdaterad bild någon gång i dagarna.
 
Det andra paret jag gjorde i helgen var ett beställningsjobb som ska skickas till en operaproduktion i Salzburg - så fort jag har gjort ännu ett par i samma stil. Jag har ju gjort Maleficent-horn tidigare, men de här hornen liknar mer de som Maleficent har i den tecknade Disney-versionen, snarare än de som Angelina Jolie har i den nya spelfilmen. 
 

Gråskala

 
Den senaste tiden i outfitbilder. Notera regnbågen av färger i min garderob!
 
 
 
 

Om

Min profilbild

RSS 2.0