My Fairy Queen

För att roa mig under långa sjukdagar fixade jag hem hela Star Trek Voyager-serien. Det är lite som att göra återbesök i sin egen barndom. Hur kommer det sig egentligen att man glömmer bort molekylbindningar och landskapsblommor, men minns namnet på varenda jäkla stjärnflottist på Voyager? 

 

Åh, alla dessa nostalgikänslor... Bara introt är som att bli örfilad tillbaka till 90-talet.

 

En annan serie som jag nyligen har bestämt mig för att följa är den nya Hannibal-serien, en NBC-produktion som använder sig av karaktärerna från Thomas Harris böcker, men med en egen storyline. Efter att ha sett de första sju avsnitten är jag lite kluven till serien - jag älskar originalstoryn om Hannibal och känner mig hyfsat öppen för nytolkningar, men hittills får jag en känsla av att NBC:s serie mest är ännu en crime-show där de klämt in ett par kända karaktärer för att locka tittare. Det känns som om en hel del viktig karaktärsbyggnad saknas, och ett och annat omformulerat citat om "billig aftershave" kan inte ersätta det. Will Graham har till exempel blivit någon sorts hokus pokus-karaktär med personlighetsstörning och nästintill synska krafter, jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. På plussidan är serien otroligt snygg visuellt, och Mads Mikkelsen gör sig fasansfullt bra som Hannibal Lecter. Kanske växer serien till sig lite med tiden. Nu ska jag se åttonde avsnittet!

 

Alltså, jag är medveten om att jag är sjukt tråkig och enformig som bara tjatar om barockopera och Julius Caesar hela tiden, men ouvertyren är så himla underbar att jag bara måste dela med mig av den. Det här är en lite raskare tolkning än vanligt, jag gillar den (delvis på grund av den minst sagt karismatiske dirigenten).

 

Bröllopsmiddagen i onsdags slutade med ambulansfärd till St: Görans. Jag kunde knappt gå, och grät av smärta bara av att sitta eller stå. När jag blivit inskjutsad på akuten fick jag smärtstillande och muskelavslappnande medicin, och så fick jag äntligen prata med en läkare. Han förfasade sig över allt vad kiropraktorer och sjukgymnaster sagt till mig... Att man ska behöva gå så långt för att få träffa en utbildad person som efter en snabb koll kan ställa diagnos är helt absurt. Det lutar åt att det är diskbråck och att jag måste magnetröntga, förmodligen även operera. De sa att jag var tvungen att åka till Västra Götaland för att kunna fixa det, eftersom det är där jag är folkbokförd, så det var bara för mig att hoppa på ett (obeskrivligt långsamt) tåg till Göteborg.

Igår blev det alltså fem timmar akutmottagning i Mölndal, med blodprov och EKG och allt möjligt – dock ingen magnetröntgen där heller. Tydligen måste jag till ”min lokala vårdcentral” för att kunna göra det. Idag har jag varit i kontakt med minst fyra olika vårdcentraler för att försöka ta mig förbi all byråkrati och få rätt behandling på rätt plats. Det är jobbigt att vara skriven i Härryda, vara listad på en vårdcentral i Lidköping, bo i Härnösand, och få remiss från ett sjukhus i Stockholm... Varför göra det lätt för sig, menar jag? Nu har jag i alla fall listat mig på Landvetters vårdcentral och dessutom hämtat ut mina receptbelagda tabletter.

Förutom själva ischiassmärtan hade jag lågt blodvärde, och därigenom järnbrist, så det gjordes lite utredning på det också. Det skulle kunna förklara varför jag varit så trött och yr den senaste tiden.

Det känns bra att få sin smärta tagen på allvar, men just nu vill jag bara att allt ska bli bra igen. Jag ska ju till Budapest och allt möjligt. Jag måste städa ur mitt rum på Uttern inför sommaren. Det finns en massa måsten. Jag vill bara att allt det här ska gå över och att jag ska bli frisk igen.

Det är dåligt med långa och välförfattade inlägg just nu, jag har haft en del IRL-plikter att utföra; idag har jag till exempel repat bröllopssånger med Jonas (min mamma gifter sig nästa vecka, och jag ska sjunga ett par sånger under ceremonin), åkt iväg till logen för att sminka instrumentalensemblen till luffare inför deras konsert, och tittat på Game of Thrones med Julia och Annika. De djupa och existensiella inläggen får vänta lite.

Jag har druckit te också - och matchat dryckeskärlet med teet. Jag älskar Twinings äpple/kanel-te!

 

Ett billigt alternativ till att shoppa på riktigt: göra sets på Polyvore. Ida Sjöstedt gör helt gudomliga klänningar, jag känner att de alla skulle trivas bra i min garderob... 

 

Ikväll har jag grillat och sjungit vårsånger i gott sällskap, klappat en tjock katt vid namn Tryggve, och rent allmänt haft det fint. Röklukten som nu genomsyrar hela mitt rum får väl ses som någon typ av vårig bonus...

 

 Jag orkar i ärlighetens namn inte riktigt skriva några vidare beskrivningar av föreställningen, men här är i alla fall en inblick i hur det såg ut! Vi hade verkligen så fantastiskt roligt när vi genomförde allt, och allt kändes så bra. Jag ser fram emot nästa läsår när jag kommer att få göra ännu mer sceniskt arbete!

Slumpmässigt tecknande medan jag hade i en hårinpackning och tittade på Familjen Addams-serien från 60-talet. Idag hade jag föresatt mig att ta det så lugnt som möjligt, jag tror att jag lyckades ganska bra.

Den senaste tiden har jag från flera olika håll spontant fått höra hur mycket min röst har utvecklats, hur bra det börjar låta. Ibland är det svårt att veta hur man ska tackla komplimanger, men de gör mig verkligen glad, för jag känner att de är befogade - jag har jobbat för det, och det känns verkligen att något är på väg att hända med både min röst och min scenpersonlighet. Det är så upplyftande att känna att saker går framåt.

 

Igår kom mamma hit, så idag har vi ätit lunch på Mormor Hilmas och provat en massa glasögon hos en optiker (jag tänkte köpa nya snart, men det är en sådan himla process att välja bågar). Jag har inte riktigt fattat att det är genrep och föreställning imorgon. Måste se till så att allting är i ordning. Jag vet faktiskt inte ens vad jag ska ha på mig under den första delen av konserten, då vi inte har några särskilda outfits. Mitt i allt håller jag på att rota i min repertoar för att hitta något passande att sjunga på mammas och K-G:s bröllop i maj... Plötsligt känns det som om jag typ inte har sjungit någonting i mitt liv. Hur kan det vara så?!